I'll follow you into the dark
Jag börjar känna mig lite som en människa igen vilket är förjävla skönt. Har varit sjuk sen i tisdags och jag har inte varit allt för bra på att ta hand om mig själv. Jag är på tok för rastlös och sällskapssjuk för att ligga hemma och stirra mer än en dag i sträck. Jag har varit på kravall som började med uppvärmning hos Juan, förfest hos Alex som hade inflyttningsfest (där vi även hittade Lars), mellanfest hos Malin, kravall och efterhäng hos Jocke. Helgen har bjudit på tacos och film med Niklas och Burre och, eh, inget mer. Spelade Betapet med Anders igår och blev totalägd! Lite bitter.. :P Jag får öva i smyg. Jag är även bitter för att jag missade Addes fotbollsmatch!
Undrar om det är jag som bryr mig för mycket eller alla andra som bryr sig för lite? Jag är less på ett! Jag minns mina utvecklingssamtal redan i lågstadiet när läraren sa att jag måste sluta bry mig och vara så snäll hela tiden. Att jag måste lära mig säga ifrån och stå på mig. Lära mig säga ifrån och stå på mig har jag blivit bättre på mig men jag förstår fortfarande inte vad det är för fel med att bry sig om andra människor, kan man bry sig för mycket? Det kan man nog, eller iallafall om man inte tycker om att må skit. Givande och tagande, behandla andra som man själv vill bli behandlad.. jovisst. Men om jag skulle sluta bry mig, om det nu ens är möjligt, hur mår man då? Från och med nu ska jag bara lägga energi och bry mig om de som förtjänar det och faktiskt ger något tillbaka. Försöka mitt bästa iallafall. Min lillebror är precis likadan och det gör ont i mig när jag ser honom göra samma misstag. Ni vet, den där pojken som ger upp sin jacka och halsduk ute i snöstormen för att snögubben inte ska frysa och får en jävla massa skit när han kommer hem och ska förklara detta för mamma och pappa. Men han menade ju bara väl, och han ville ju inte att någon av hans kompisar skulle frysa. Jag saknar verkligen min lillebror. Trots åldersskillnaden på 9 år så står vi varandra nära och det är jobbigt att inte finnas där för honom, som förut. Det är mycket tack vare honom jag började på lärarprogrammet, och även mina tankar kring logoped. Daniel stammade när han var mindre och fick hjälp av en logoped och jag var med honom och fick då praoplats hos hans logoped ett antal gånger. Han har även haft problem i skolan och legat mycket efter. Han har varit i kontakt med specialpedagoger och skolpsykolog men specielpedagogen ljög om anatlet extratimmar han fick varje vecka och skolpsykologen sa att han var dum i huvudet och att anledningen till att han ligger efter i skolan inte har något alls att göra med hans stammning. Måste man sitta flera minuter och ladda innan man kan säga det man vill så är det klart att man aldrig säger något och när man väl gör det så är man helt slut efteråt. Skolpsykologen fick även för sig att bråket hemma inte heller påverkar honom alls. Idiot! Någonstans där fick jag den briljanta idén att, hm, förändra världen? Göra skillnad iallafall. Jag skulle kunna sitta hela kvällen och skriva men jag ska skona mina läsare, och mig själv också för den delen. Man kanske skulle tvätta istället? Fast, näe.
Joanna, funderar för mycket
Undrar om det är jag som bryr mig för mycket eller alla andra som bryr sig för lite? Jag är less på ett! Jag minns mina utvecklingssamtal redan i lågstadiet när läraren sa att jag måste sluta bry mig och vara så snäll hela tiden. Att jag måste lära mig säga ifrån och stå på mig. Lära mig säga ifrån och stå på mig har jag blivit bättre på mig men jag förstår fortfarande inte vad det är för fel med att bry sig om andra människor, kan man bry sig för mycket? Det kan man nog, eller iallafall om man inte tycker om att må skit. Givande och tagande, behandla andra som man själv vill bli behandlad.. jovisst. Men om jag skulle sluta bry mig, om det nu ens är möjligt, hur mår man då? Från och med nu ska jag bara lägga energi och bry mig om de som förtjänar det och faktiskt ger något tillbaka. Försöka mitt bästa iallafall. Min lillebror är precis likadan och det gör ont i mig när jag ser honom göra samma misstag. Ni vet, den där pojken som ger upp sin jacka och halsduk ute i snöstormen för att snögubben inte ska frysa och får en jävla massa skit när han kommer hem och ska förklara detta för mamma och pappa. Men han menade ju bara väl, och han ville ju inte att någon av hans kompisar skulle frysa. Jag saknar verkligen min lillebror. Trots åldersskillnaden på 9 år så står vi varandra nära och det är jobbigt att inte finnas där för honom, som förut. Det är mycket tack vare honom jag började på lärarprogrammet, och även mina tankar kring logoped. Daniel stammade när han var mindre och fick hjälp av en logoped och jag var med honom och fick då praoplats hos hans logoped ett antal gånger. Han har även haft problem i skolan och legat mycket efter. Han har varit i kontakt med specialpedagoger och skolpsykolog men specielpedagogen ljög om anatlet extratimmar han fick varje vecka och skolpsykologen sa att han var dum i huvudet och att anledningen till att han ligger efter i skolan inte har något alls att göra med hans stammning. Måste man sitta flera minuter och ladda innan man kan säga det man vill så är det klart att man aldrig säger något och när man väl gör det så är man helt slut efteråt. Skolpsykologen fick även för sig att bråket hemma inte heller påverkar honom alls. Idiot! Någonstans där fick jag den briljanta idén att, hm, förändra världen? Göra skillnad iallafall. Jag skulle kunna sitta hela kvällen och skriva men jag ska skona mina läsare, och mig själv också för den delen. Man kanske skulle tvätta istället? Fast, näe.
Joanna, funderar för mycket
Kommentarer
Trackback
