barajoanna

Jag önskar att jag var bättre på att stanna upp, fånga dagen och vara tacksam för hur bra jag faktiskt har det. Omringad av underbara vänner och en mysperson till pojkvän. En familj som är ytterst instabil men bryr sig så otroligt mycket och skulle göra nästan vad som helst för vetskapen om att jag har det bra och är lycklig. Jag har haft en bra och normal uppväxt med massor av kärlek. Allt bråk hemma och ett antal elaka vänner har satt sina spår men jag har haft det bra. Jag har alltid varit rätt så blyg och tillbakadragen vilket har ställt till det, men det blir bätte för varje dag som går. Det är stor skillnad bara man går tillbaka ett år i tiden. Min mamma bestämde sig för att jag behövde komma iväg från allt gammalt och lära känna nya människor och ställde ett ulimatum. Om jag gick lärarutbildningen i Stockholm skulle hon för det första bli besviken men jag skulle heller inte få bo kvar hemma och de skulle inte hjälpa mig ekonomiskt överhundtaget om jag behövde. Om jag å andra sidan bestämde mig för att ge mig iväg för att plugga någon annastans så skulle de stötta mig till 100%. Jag funderade fram och tillbaka och lämnade motvilligt familj, vänner och pojkvän för att börja om i Linköping. Jag träffar sällan familjen, vilket är både på gott och ont. Det värsta är min bror som jag saknar mest hela tiden. Många av de vänner jag hade pratar jag inte med längre och det tre år långa förhållandet med PG tog slut. Men jag ångrar det inte en sekund och jag trivs bra, både med studier och allt runt om kring. Framförallt så trivs jag med de förändringar som skett i mig. Trots allt detta så klagar jag, vad är det för fel mig mig? Är jag dum i huvudet? Har jag inte fattat hur bra jag har det? Har jag sett för lite på utrikesnyheterna? Borde jag skaffa ett fadderbarn? Hur bra man har det så hittar man alltid något att vara missnöjd över. Det är som ett mänskligt behov. Som att jag ibland bara vill gråta och behöver någon som håller om mig och säger att allt kommer bli bra. Hur fånigt det än är. Jag önskar att jag var en bättre människa, både mot mig själv och andra. Att jag lyssnade mer på mig själv och var bättre på att visa vem jag är. Göra något av alla tankar som ständigt far runt istället för att försvinna in i min skyddade drömvärld, utan rädlsa för att förlora kontrollen. Jag önskar att jag var bättre på att visa mina nära och kära hur mycket jag bryr mig. Nu är jag där igen, missnöjd. Herregud.

Nu ska jag iallafall vara duktig och plugga, alltid något. Måste förbereda inför det hemliga mötet ikväll också, inga dumstrutar här inte.

Tack till Mirto som har inspirerat till rubriken.

Joanna